Gömdagate, sakfrågorna enligt mig.

Jag snor Unni Drougges "gömdagate" eftersom det är en träffande beskrivning av soppan som helhet. Nu till sakfrågorna.

1. Liza Marklund har visat sig tillsammans med en livs levande, peruk- och solglasögonbärande, romanfigur i olika media och sagt upprepade gånger att det som står i boken Gömda är sant. Detta är ett problem för mig eftersom boken naturligtvis har sålt bättre i och med argumentet om sanningshalten. Monica Antonsson har visat med all önskvärd tydlighet i sin bok, Mia Sanningen om Gömda, att väldigt lite av det som står i Marklunds bok överrensstämmer med verkligheten.

2. Liza Marklund har haft ett politiskt projekt och drivit frågan om våldsamma mäns våld mot kvinnor och hennes bok Gömda har använts som slagträ i politiska debatter och därmed också påverkat politiska beslut. Den har, fram tills nu, ansetts vara en fackbok på våra bibliotek landet runt. Frågan som återstår är om politiker, landstingsanställda och socialarbetare med mera har fattat beslut i sina yrkesutövningar med Gömda som underlag?

3. Personer som blivit direkt berörda av det som står i Gömda då de förstått att de själva är med i boken har blivit kränkta. Mycket grovt kränkta i vissa fall. Jag tänker då främst på Osama Awad (mannen med de svarta ögonen) som själv gått ut och varit med i bland annat Debatt i SVT för att, äntligen efter 13 år(!), få ge sin syn på saken.

4. Gammelmedia behöver tvätta sin smutsiga byk (som jag tror M. Antonsson har uttryckt det). De fortsätter tjata om huruvida man ska etikettera boken Gömda si eller så, med hjälp av piratförlag, diverse krönikörer i expressen, betalda mediakonsulenter osv. "Vi har minsann sett boken som en dokumentär roman hela tiden och det står det också i boken, bla bla bla." Hur fan ska jag som vanlig konsument ställa mig till det när det står "En sann historia" på framsidan samtidigt som Liza tillsammans med "Mia" framträder i tv och säger gång på gång att; "aaaallt som står i gömda är sanning, jag har inte skarvat nåååånting".
Nu har visserligen Liza backat ett halvt steg och sagt att hon är uppriktigt ledsen om det är någon som uppfattat boken som något annat än en dokumentär roman. Det räcker dock inte tycker jag.

5. Elisabeth Hermon, hennes stiftelse trossen och hur den blev kapad vid knälederna av Liza Marklund och hennes journalistiska avslöjande i expressen 1992 är en alltigenom bedrövlig och ledsam historia. Läs om den här. Förhoppningsvis kommer gammelmedia aldrig igen kunna tiga ihjäl något dylikt tack vare att vi har en stark bloggkultur och en mångfald av nyhetssajter numera. Men jag hoppas ändå att Elisabeth kommer få ordentlig upprättelse en dag.

Har jag glömt någon viktig aspekt? Påtala gärna det i såna fall.

Mvh